Kotkanejdens pensionärer

ETT LIV VÄRT ATT LEVA

Åldras tryggt temabildVårddirektivet kan gärna innehålla en kort beskrivning om kriterier för ett liv som är värt att leva från personens egen synpunkt. Det kan klargöras med olika specifika kriterier som kan vara både fysiska och psykiska. Sådana kriterier hjälper vårdpersonalen att förstå personens egna synpunkter och klargör vårddirektivet. Några kriterier diskuteras nedan.

Utöver rätt specifika kriterier kan livslusten ta slut av orsaker som personen kanske inte ens själv kan eller vill ge ut.

Speciellt demens och övriga sjukdomar som påverkar tankeförmågan kan leda till att du inte längre känner dina anhöriga, din rörelseförmåga sjunker så du inte självständigt kan gå, du kan bli rullstolsbunden, sängbunden, inkontinent, kan inte äta själv, förlorar sväljningsförmågan, osv. Då är livet inte värt att leva. Men kriterierna är olika för olika personer.

Fysiskt välbefinnande

En minimumnivå för fysiskt välbefinnande kan definieras som förmåga att ens lite kunna röra på sig självständigt, såsom att vända sig i sängen. För någon annan kan minimumnivån vara förmågan att klara toilettbesök själv. Ännu en möjlig definition är förmågan att äta själv, med eller utan hjälp av vårdpersonal, alltså inte slangmatning för en längre tid.

För en människa som alltid har levat ett aktivt och rörligt liv kan det vara alltför svårt att i en hög ålder bli rullstolsbunden eller sängbunden.

Ytterligare definitioner kan skapas, var och en enligt sin egen åsikt.

Psykiskt välbefinnande

En minimumnivå för psykiskt välbefinnande kan definieras till exempel som förmåga att känna igen sina anhöriga och kunna kommunicera med dem och med vårdpersonalen. Minimumnivån för demens bör definieras så att det är klart vilken grad av demens som avses, så att vårdpersonalen har en klargjord gräns.

Till det psykiska välbefinnandet hör också att de mänskliga relationerna är i tillfredsställande skick, också utanför vårdpersonalen.

Smärtlindring och motsvarande

Nutida medicin har utvecklat smärtlindrande medel så att så gott som all smärta kan reduceras till tolererbar nivå. Många av dessa medel klassificeras som beroendeframkallande droger. I livets slutskede har beroende ingen betydelse; det är viktigast att smärtorna lindras. Ett vårddirektiv bör innehålla ett krav på tillräcklig smärtlindring och tillräcklig annan symptombehandling.

Smärtlindring och lindring av illamående och oro är en hörnsten i den palliativa vården. Andra hörnstenar för palliativ vård är samarbete mellan all vårdpersonal som deltar i vården, kontinuitet i vården samt god kommunikation mellan personen, vårdpersonal och anhöriga och ytterligare tillräckligt stöd för personen och anhöriga. Hela människan skall skötas.

Livslusten tar slut 

Det är inte ovanligt att en ålderstigen person mister livslusten. Orsakerna varierar mycket; människan har många olika saker i livet som är viktiga, och oftast är det en kombination av olika orsaker.

Viktiga bidragande orsaker kan vara åldern, att gemålen dör, en stor del av den egna generationen dör, familjeproblem, hälsan tryter, allmänkonditionen går ned, pengarna tar slut, ensamhet, en allmän känsla att personen har levat tillräckligt länge, och mycket annat som kanske inte går att specificera. Slutresultatet är ändå att livslusten tar slut trots att en utomstående kanske kan säga att allt är OK, både kropp och själ är i skick, familjeförhållandena är helt OK, livet har varit ett gott liv, och det finns pengar för både normalt liv och god vård.

Inte värt att leva

När livslusten tar slut eller ovan definierade kriterier för välbefinnande inte fylls är livet inte värt att leva, och en förlängning av livet betyder då en förlängning av lidandet. Vårddirektivet bör innehålla bestämmelser om sådana situationer. Detta är en av huvudsakerna i vårddirektivet för livets slutskede, och en av de viktigaste skillnaderna mellan vård med eller utan vårddirektiv.

I en sådan situation kan olika förbud komma i fråga:

  • inte behandla allvarliga tilläggssjukdomar (t.ex. lunginflammation, andra inflammationer) med antibiotika och annat som botar sjukdomarna;
  • avsluta livsuppehållande behandling som t.ex. hjärtmediciner;
  • förbjuda slangmatning, kanske till och med skedmatning om personen inte kräver att få mat;
  • förbjuda medicinering som ökar aptiten och annat motsvarande;
  • förbjuda blodtransfusion och vätskeinfusion;
  • förbjuda amputation;
  • förbud att återuppliva personen; och
  • intensivvårdsförbud.

Endast smärtlindring och motsvarande som lindrar symptom får då användas.

Om livslusten tar slut kan det hända att personen själv helt medvetet slutar äta och / eller dricka. I en sådan situation är det skäligt att vårdpersonalen respekterar personens beslut.

I sådana situationer är det viktigt för både vårdpersonal och personen i fråga att ett klart vårddirektiv finns. Vårddirektivet bör då innehålla sådana klara gränser för ett liv värt att leva att vårdpersonalen kan tillämpa dem.

3.3.2021